Day 16 – Your first kiss

Jag träffade Anna på någon av alla volleybollresor. Vi var ett gäng som var engagerade i Kungälv Volley, som på den tiden gick till SM-final flera år, och som vann några år också. Hur det kom sig att vi involverade oss i just detta minns jag inte riktigt, kanske var vår idrottslärare inblandad. Hans bror spelade i laget, och han själv hade volleyboll på schemat för varje inomhuslektion. Ibland var vi tvungna att springa ut och ägna oss åt det töntiga och förhatliga orienterandet som skolstyrelsen tydligen har bestämt är en stor och rolig sport som alla gillar, men när vi var inomhus delades hallen ofta av i två delar, och på ena halvan spelades innebandy, hoppades bock, snurrades i ringar, jag vet inte vad, medan det på andra halvan spelades volleyboll.

I alla fall. Vi var ett gäng som åkte med upp och hejade och hade kul tillsammans. En match och så gratis bussresa fram och tillbaka till Sollentuna (som jag minns det var det alltid till Sollentuna vi åkte). Det är många timmar. Vi skrattade och sjöng och skojade och tjötade och hade roligt. Efter åtminstone SM-vinsten drack vi också alkohol, några öl och lite Aalborg Akvavit som idrottsläraren hade tagit med sig.
Jag vill minnas att det var under en sådan hemfärd som det hände.

Det låter kanske inte så romantiskt och vackert, men… Äh, det var det inte heller. Det var två relativt fumliga tonåringar som satt och munhöggs, bildligt talat, för att sedan plötsligt göra det bokstavligt talat, om än tafatt och trevande. Någonstans, kanske i höjd med Jönköping, tog jag ett viktigt steg närmare vuxenvärlden och den värld i vilken man på riktigt tillbringar tid med flickor, någonstans där fattade vi tycke för varandra, och förenades i en kyss. Som sedan blev två, och tre, och fyra… Ja, som så typiskt är för världsfrånvända och nykära tonåringar, skärmade vi av oss helt från övriga handlingen ombord på bussen, och lät våra munnar hänga ihop större delen av resan hem.
Jag minns tyvärr inte längre känslan, riktigt, eller hur vi såg ut och hur vi betedde oss. Jag skulle tro att jag själv inte trodde att det var sant.
När vi var framme i hemstaden var det som att vakna ur en dröm, och lite fåraktigt se alla andras menande leenden. Jag ångrade dock ingenting.

Anna och jag var efter det ett par i nästan ett år, tror jag. Vi kysstes igen under den tiden, och jag skulle vilja påstå att vi blev bättre.

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s