Day 11 – Your siblings

OK, jag ligger efter nu. Jag skulle vilja sträcka på mig och säga att min ursäkt för att inte leverera till deadline (nu känner jag mig lite som en journalist, coolt!) är att jag har ett liv.
Eftersom gårdagen för min del var en ynklig historia med bakgrund i en alldeles för blöt kväll på stan, väljer jag istället en annan härlig ursäkt: jag är bara människa.

Och… Jag har syskon. Tre stycken, till och med. Ska vi vara riktigt petiga är de alla mina halvsyskon, och två av dem är inte släkt över huvud taget med den tredje. Klurigt. Modernt.
Min pappa var på 60-talet gift med en kvinna. Hon var bitter, sur, tråkig, gnällig och ganska ful. I alla fall är det den bilden jag fått uppmålat för mig av min mamma, med mer eller mindre tyst bifall från min far. Tillsammans fick de två söner, L och M. L är 12 år äldre än jag och M är 8 år äldre.
Något senare i livet gifte sig min mamma med en man. Han var som gräshoppan i den tecknade klassikern, levde för dagen och hade ingen ordning på nåt. Tillsammans fick de en dotter, K. Hon är 5 år äldre än jag.
Slutligen (som en grande finale, fulländningen och kronan på verket) träffades min pappa och min mamma, efter varsin skilsmässa, och en dag kom lilla jag till världen.

Genom min uppväxt har jag träffat mina båda bröder mest på något lov här och där, eller nån helg hit och dit. Relationen mellan deras mor och vår gemensamma far var inte den bästa, och min pappa, har jag förstått, gjorde väl inte allt en kärleksfull far skulle kunna ha gjort för att skapa goda förutsättningar heller. Mina bröder fanns där dock alltid för mig, på nåt sätt, som lite okända men coola och omhändertagande. L skickade vykort till mig när han var iväg på tågluff och annat, och M… Jo, M var också snäll, men aldrig lika intresserad. Lite mer som en storebror brukar vara, har jag föreställningen om. M kastade mig i vattnet en gång, det var nog det mest elaka han någonsin gjorde. Som minsten lät jag honom förstå genom omvärldens reaktioner på min reaktion att man inte messar med bortskämda småglin som gråter ursinnigt.

Min syster K och jag har däremot alltid delat samma bo. Ja, tills hon flyttade hemifrån, förstås. Följaktligen har vi en genuin bror-syster-relation. Vi har bråkat, skrattat, gaddat ihop oss mot föräldrarna, hängt ut varandra mot föräldrarna, skyddat varandra vid dumheter och gråtit.
Eftersom K är storasyster hade hon länge övertaget, vilket inneburit att jag fått dartpil i bakhuvudet, varm grillkorv med senap och ketchup i ögat, äppeljuice i håret samt otaliga rivmärken från långa naglar. Eftersom jag är lillebror och som sådan en innovativ och opportunistisk överlevare har min syster bland annat nästan tappat hörseln på ena örat, fått sin rumsdörr “signerad” med tågbaneräls samt otaliga rivmärken från långa naglar.
Syskonkärlek.

Eftersom jag är lite av det svarta fåret i familjen, socialt sett, träffar jag inte mina syskon så ofta som de kanske skulle vilja.
L bor i Stockholm, vilket gör att vi av naturliga skäl inte ses så ofta. Med facit i hand, eftersom K och M bor i Västra Frölunda respektive Stora Höga, spelar det inte så stor roll. Vi träffas ändå inte. De andra ses lite då och då, på middagar, födelsedagar och annat. Jag orkar inte med det. Jag är en lugn person, med takt och ton, måttfull och balanserad. Ska jag vara ärlig så är det faktiskt alla barn jag inte orkar med. Jag hade stående inbjudan förr, men har fjärmat mig en hel del. Det blir för mycket stök och oväsen. Jag kan ibland sakna den varma stämning som fanns förr mellan oss, då vi hade middagar med sällskapsspel (som sällan slutade i sämja), men sedan barnen kom in i matchen är det helt omöjligt att ens prata när vi ses – barnen får allt fokus.

Vi ses inte lika ofta idag, men vi vet var vi har varann.
Vi äger ett hus tillsammans också. På gott och ont. Jo, det har fått oss att se nya sidor av varann, och det har splittrat oss en smula också. Alla kompromissar, vilket innebär att ingen är 100% nöjd.
Men… Som sagt, vi vet var vi har varann.

Mina syskon har alltid varit mina idoler, mina ideal och mina bollplank. Min bror L har stöttat mig i jag vet inte hur många frågor som har med jobbet och karriären att göra. Bror M har gett mig goda råd om liv och hus och hem, råd jag inte alltid velat ha, men som jag efter en tid insett är ovärderliga.
Min syster, som jag står närmast, är…min syster. Att försöka göra henne rättvisa i ett blogginlägg vore fåfängt. Hon är världens bästa syster. Vilket alltid får mig att inse att jag inte är världens bästa bror.

Jag ska be att få återkomma i ämnet.

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s