Day 08 – A moment

One moooment in tiiime…when I’m more than I thought I could be…

Sorg och glädje. Det är oftast de ögonblicken man minns. Mest. De ögonblick där allt det värdsliga i livet bleknat för stunden, och bara ögonblicket i sig är i fokus.
Jag har, som alla andra, varit med om sorgliga saker, och skulle kunna välja bland dessa sorgers kulmen; hur jag kände mig när jag fick beskedet om att min far inte längre hade kraft att leva; min litenhet när det stod klart att min dåvarande hustru bestämt sig för att vårt äktenskap var över; min maktlöshet och ilska när min Jonas plötsligt dog i en olycka; min oväntat okontrollerade flod av tårar när min hund dog; frustrationen över två vuxna föräldrar som i flera år bryter ner varandra i takt med sina respektive missbruk… Som sagt, jag har mina sorger i bagaget, som delvis gjort mig till den jag är.
Jag har också varit med om en ofattbar mängd roliga saker, och det känns ju skönare att lyfta fram ett sådant ögonblick. Och i arkivet bland ljusa minnen har jag valt en kväll på stan för en herrans massa år sedan…

Året kan ha varit 1994. Vi var fyra killar, alla inne på vårt tjugonde år. Fyra vänner med aptit på livet, med livslust och glädje, utan hämningar och bekymmer, utan ansvar och plikter. Inga huslån tyngde oss, inga deadlines hade ännu smugit sig in i våra liv, inga barn krävde vår uppmärksamhet. Vi var fria, unga, friska och starka. Vi var odödliga och världen var vår.
Shit, vilken inledning. Nu skulle man kunna tro att detta är ingressen till en djup roadmovie med pretentiösa inslag och värdegrundande betraktelser, kanske upplevelser utöver det vanliga, något fantastiskt livsavgörande som svetsade samman oss fyra för resten av livet. Och det kanske är det som är hela grejen… Det är inget sånt. Det är en väldigt opretentiös, profan, vardaglig, folklig och lite bösig happening.

Vi hade bestämt oss för att gå ut och ta en öl. Ingen särskild anledning, det behövdes inte (då heller). Det råkade bli just vi fyra, Gerard, Jonas, Magnus och jag. Vi började med att slå ihjäl ett par timmar på Biljardpalatset. Finns det något mer opretentiöst? Möjligen hemmafest i Mellerud. Efter ett antal öl där, några biljardpartier med fyra lika usla spelare och många skrattsalvor vandrade vi vidare uppåt Kungsgatan och hamnade på The Dubliner, som på den tiden låg där.
Samma dag hade det varit Göteborgsvarvet, så stället var fullt av folk i alla åldrar. Vi var troligen yngst, och jag minns mycket väl en gubbe som såg ut att vara minst 65. Stämningen var på topp, alla pratade med alla på typiskt osvenskt manér, och ölen flödade. Vi fyra trivdes som små fiskar i bubbelvatten.
Och så började bandet att spela.
Jimmy Jones and the Boys, vill jag minnas att de hette (jag kan ha fel), tre herrar från Irland med irländsk pubrepertoar. Sade jag opretentiöst?
Jimmy var frontfigur och spelade gitarr och mandolin och sjöng. Bakom honom stod en man som spelade bas. Bredvid dem en skallig man som hanterade en fiol. Tillsammans fyllde de lokalen med magi. Sanslös magi.
Jag är inte på något sätt insnöad på irländsk folkmusik, men den här kvällen fanns det inget bättre.
I några av låtarna fick Jimmy oss att klappa händerna i takt, något som naturligtvis inte krävde någon större insats. Vi klappade så hårt och taktfast vi bara förmådde, och Jimmy & The Boys spelade på som besatta av djävulen (ok, den allegorin snodde jag från Charlie Daniels’ The devil went down to Georgia).
Plötsligt ökade Jimmy takten på musiken genom att klappa dubbelt så fort, och vi hängde på. Den skallige fiolspelaren hängde också på, och felade på som en vansinnig med stråken. Vi var hänförda. Vi satt med de största ögon och bredaste leenden man kan tänka sig, och klappade hårt och snabbt som något slags trasiga mekaniska fåglar som försökte flyga. Det kunde inte bli mer intensivt nu. Det gick ju rimligen inte att öka från max. Men det var just vad Jimmy kunde. Han dubblade än en gång takten för en grande finale, och fildemonen hängde på i några sista snabba ruscher som inte var av denna värld. Total eufori. Total. Eufori.

När kvällen var slut dansade vi alla ner för Kungsgatan med leendena fortfarande fastklistrade, och aldrig förut eller efteråt har en baksmälla känts lika skön att bära som den gången.

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s