Day 07 – Your best friend

OK, jag gnällde lite över tråkiga ämnen på 30-listan. Här fick man lite att bita i.

Jag har genom livet på ett eller annat sätt lyckats skaffa mig många vänner. En del har försvunnit under vägen, en del finns kvar men spelar inte längre några huvudroller (för tillfället?).
Som liten hade jag två bästisar i klassen, Peter och Jonas S, men även om jag tillbringade oändligt många timmar tillsammans med dem, delade vi nog aldrig några djupare tankar och funderingar. Det kanske man inte gör i den åldern…?
I en annan värld, långt borta från skola, fotbollsträningar och cykla-runt-området hade jag en annan bästa kompis, en tjej på landet. Och när jag skriver “på landet” menar jag ute vid sommarstugan. Sanna blev min kompis någon gång när jag var fyra-fem år, och vi träffades och lekte varenda sommarlov, höstlov, påsklov, julledighet och de flesta av årets vanliga helger, då båda våra familjer så ofta som möjligt stack ut till landet. Sanna och jag gjorde det mesta tillsammans. Vi var faktiskt en tredje bästis, Jan, men han var inte där lika ofta, så Sanna och jag hade, åtminstone enligt mitt sätt att se på saken, lite starkare connection.
På den tiden vi umgicks tänkte jag dock aldrig i termer av “bästa vän”. Jag hade inget behov av att formulera eller sätta etikett på vänskap. Och när vi blev äldre upphörde kontakten sakta men säkert. Idag hörs vi av på Facebook ibland.

Under mina år som vuxen, när de nu började, har jag vid olika tidpunkter haft olika mycket umgänge med olika människor. Det har liksom gått i perioder, faser, lite beroende på intressen, civilstånd och mognad, kanske.
Alla de vänner jag umgåtts lite mer med, som skulle kunna kvala in som bästisar, har varit kanonbra kompisar, och vi har haft mycket skoj tillsammans. En del har jag “bara” haft kul med, andra har jag delat sorger och umbäranden med. Några få har jag diskuterat livets stora frågor med.
Och det är nog där jag känner att villkoret för att få betraktas som bästa vän ligger, i möjligheten, viljan och förmågan att diskutera de stora och små frågorna i livet, att utbyta erfarenheter och lyssna på varann.
Av naturliga skäl blir självklart en livspartner en bästa vän per definition. En människa man delar dag och natt, glädje och sorg med, det blir en bästa vän efter att kärleken och passionen i början av förhållandet lugnar ner sig något lite. Det låter kanske tråkigt, men jag tror det är få förhållanden som brinner konstant, häftigt och explosivt som en majbrasa dränkt i bensin när den tänds på. Det kan brinna häftigt och mycket även efter den första uppflammande tiden, men det ÄR skillnad. Och i värsta fall falnar elden, inte heller helt ovanligt. Nåja, det här var kanske ett stickspår… I alla fall, en sambo/flickvän/livspartner blir ju en bästis, men jag väljer att inte “hänga ut” A som bästis i det här fallet.

Efter att ha funderat ett tag på ämnet kom jag till slut fram till att jag haft en bästis, en riktig bästa vän, Jonas E.
Jonas och jag träffades i ettan på gymnasiet, och gick i samma klass i tre år. Efter gymnasiet umgicks vi tillsammans på oräkneliga fester, resor, evenemang, träningspass och jag vet inte vad. Tre år efter gymnasiet jobbade vi tillsammans på samma arbetsplats, i ett par år, och i december 1999 upphörde vår vänskap abrupt, då Jonas dog i en olycka. Helt osannolikt. Och det var först då jag insåg och definierade vad han varit för mig – min bästa vän.

Jonas var en glad kille. En glad skit. En kille som inte stötte sig med någon, som tog det mesta med jämnmod och som gärna skämtade med folk som försökte få honom ur balans. Visst, ibland hade även han dåliga dagar, men varken oftare eller sämre än andra. Man skulle nog kunna få för sig att Jonas var en enkel och inte så djup människa. Om man inte kände honom.
Det visade sig med tiden att Jonas och jag hade väldigt mycket gemensamt. Det var inte bara de intressen vi delade med de flesta andra av våra kompisar på den tiden (och fortfarande gör); öl, fester, tjejer, sport, äventyr och “ha-det-gött”.
Jag tror det började med att vi spelade badminton ihop, något vi gjorde en gång i veckan under två-tre år. Under dessa sportsliga bataljer avhandlade vi allt och inget. Det visade sig att vi delade musiksmak. Jonas berättade vad han lyssnade på, och jag kollade upp det och gillade det. Jag kontrade med att tipsa om något jag hittat, och han blev helsåld. Samma sak med böcker och filmer. Med tiden kom vi att prata om allt, skratta tillsammans, åt varandra och med varandra, och sitta och dryfta tyngre ämnen i många timmar.
Jonas ställde alltid upp. Flytthjälp, bogsering av bil som inte startar, eller som medpassagerare på skidresa till Hemsedal eller på seglats till Skagen, han var med.
När vänner i allt större utsträckning började bygga bo och flytta ihop med flick- och pojkvänner, förändrades kompisgängets umgängesformer lite grann. Man träffades inte längre lika spontant som tidigare, det blev lite mer utspritt och lite mer planerade happenings, liksom. Jonas fortsatte dock det spontana. Han kunde dyka upp en onsdagkväll och undra om vi skulle hitta på något. Han tackade heller inte nej till middag om det bjöds. Inte något av det tillgjorda, janteaktiga, tråkiga och artiga “nej, inte ska väl jag” eller “jag vill inte vara till besvär” eller “nej, ni vill nog ha lite tid för er själva också” som är så typiskt svenskt. Så befriande rättframt.

Jonas är den person jag saknat i glädje och sorg genom livets olika faser. Visst, och som nämnts, hur livet hade artat sig om han inte dött vet jag ingenting om. Kanske hade också vår vänskap bleknat och övergått i ett slags beredskap när vi gått vidare med våra liv. Jag tror dock inte det. Och det kan vara så att jag saknar Jonas just för att det är den person bland mina vänner jag aldrig kommer att kunna dela just livets ups and downs med. Men jag tror att det är mer än så.

När jag varit ledsen, när min pappa dog, när jag blivit sviken och ensam, när jobbet blivit för mycket, när livet varit tung och tråkigt och svart, vet jag att Jonas hade funnits för samtal och sällskap. När jag varit lycklig, när solen lyst och jag velat ut och njuta av livet, när jag fått chanser och skördat framgång, vet jag att Jonas hade funnits där för att dela och njuta av min glädje.

Nu blev det inte som jag ville. Men jag vet nu vad en bästa vän är.

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s