Day 03 – Your parents

Min mamma, född i Karlstad 1941, var i sin glans dagar en för sin tid väldigt utåtriktad kvinna. Ett föredöme för sin tids medkvinnor, skulle jag vilja säga. Hon läste till och arbetade som sjuksköterska och mentalskötare, och sadlade sedan om senare i livet och blev sjukgymnast. Boren från en ganska fattig familj i Värmland, fyra barn och två vuxna i en etta, lyckades hon ta sig fram väl i livet.
Hon var alltid självständig och stolt, kanske lite för stolt ibland. Social, framåt, intresserad och intelligent. Hon var aldrig den där mjuka mamman som vissa kompisar hade, hon som bakar bullar, kramas, lagar mat i förkläde, pysslar och donar och sköter om familjen. Hon höjde aldrig oss barn till skyarna på något sätt, fick oss aldrig tro att vi var bättre än vi var. Visst, någon gång ibland önskade man sig bullbak, kramar och beröm, men det låg där alltid ändå, under ytan. Kärleken, alltså. Inte bullarna.

Faktum är att min mamma var totalt usel i köket, både vad gäller bakning och matlagning. En gång för tusen år sedan försökte hon sig på att göra en sockerkaka. Eftersom hon inte gillar sötsaker, tyckte hon inte att socker var så viktigt, utan drog ner på den ingrediensen så mycket det bara gick. Resultatet var naturligtvis totalt oätligt. Pappa tackade för insatsen och ställde ut kakan till fåglarna. Efter ett par dagar kom han in och beklagade, inte ens fåglarna åt den…
Mamma var däremot bra på annat! Hon kunde virka och sticka och väva som ingen annan. Hon var grym på att rimma och formulera sig, och hon kunde dansa som ett proffs. Hon var allmänbildad och rapp i käften.

Någon kanske undrar varför jag skriver “var”, och tänker att min mamma kanske längre finns i livet. Så är dock icke fallet. Min mamma lever och mår bra, för det mesta. Det har dock inte varit så hela vägen.

Under en tid i livet, efter att hon och min pappa separerat, gjorde hon en del dåliga val, hade en del otur och hamnade i otakt med livet. Hennes sällskap nedåt på stegen var vinet. Hon blev mobbad på sin arbetsplats och tvingades sluta med ett ganska stort skadestånd efter rättegång. Hon tvingades att sälja det hus hon ägde med ganska stor förlust. Hon förlorade körkortet efter att ha kört av vägen onykter. Bilen fick skrotas, och även där gjorde hon en stor ekonomisk förlust.
De mörka åren varade nog i ungefär 10-12 år.

Idag är min mamma nykter, är nästan klar med sina fem års skuldsanering, och bor och lever och sköter sig alldeles jättebra. Hon är inte riktigt den stolta och företagsamma kvinna som hon en gång var, hon är lite mer bruten efter att livet har kastat henne fram och tillbaka rejält ett par gånger.

Under de mörka åren älskade jag henne självklart, men jag visste inte alltid om det själv. Idag är jag stolt över henne, över att hon tagit sig upp igen. Jag är också ledsen över hennes historia, jag tycker naturligtvis att hon förtjänat bättre än hon fått. Visst har hon gjort en del riktigt dåliga val – och det skäms hon för idag – men jag tycker nog att hon fått utstå oproportionerligt mycket tråkigheter.

Min pappa, född i Göteborg 1936, hade också han tre syskon och två föräldrar. Arbetarklass även i hans fall, men de hade det en smula fetare hemma än min mor under uppväxten.
Pappa arbetade med el i hela sitt liv, i ungdomen som montör både i Sverige och utomlands, senare i livet som driftchef på ett nätbolag.

Han var social, charmerande och trevlig, och retade gallfeber på de flesta genom att aldrig ha fel. Han hade ofta rätt, i och för sig, allmänbildad som även han var. Han älskade att umgås med människor, vuxna och barn, han gillade att sjunga och tala, och han gillade att njuta av livet. Mat och dryck, musik och umgänge.
Han kunde också allt. Jag tyckte det när jag var liten, och jag kan inte annat än imponeras av allt han faktiskt kunde. Han byggde ett hus (det som idag är vår sommarstuga) från grunden (fällde skog, sprängde berg, byggde hus, drog el, drog vatten, tapetserade, snickrade). Han byggde en båt. Han byggde bryggor. Han kunde varenda fågel och träd i skogen och på tomten. Han kunde fiska. Han kunde laga bilar. Han kunde laga mat (och det var han som lagade maten hemma). Han kunde allt.
Han var också enveten som en sten, oresonlig och hemst jobbig att diskutera med. Och ändå alltid omtyckt av nästan alla han kände.

Också här skriver jag i förflutet tempus. Min pappa gick bort när han var 68 år, själv var jag 30. Också han hade haft problem med alkohol, om än inte alls i samma utsträckning som min mamma. Ovanpå det var han en typisk man à la Jan Stenbecks garde, en sån som gärna äter ål och snaps till frukost, bacon och ägg till lunch, kött i smör till middag och whisky och cognac till kvällen. Han levde gott, men försakade en hel del som hans kropp egentligen behövde. Med allt mindre fysisk aktivitet efter pension hamnade han i en ond spiral där orörlighet ledde till dålig form ledde till orörlighet ledde till dålig form. Till slut var han svag och mottaglig för allehanda sjukdomar och problem, och fick mycket riktigt en infektion som aldrig försvann ordentligt. Efter att blivit inlagd på sjukhus för infektion i ett knä gick det plötsligt fort, och på bara några veckor gav kroppen upp helt, och han lämnade oss i stillhet en natt.

Mitt band till min pappa har nog alltid varit starkare än bandet mellan mig och min mamma. Annorlunda på något sätt. Jag saknar min pappa väldigt mycket, men sörjer inte. Jag saknar alla diskussioner vi hade, alla råd om livet och praktiska ting han hade att ge. Jag saknar hans nattamat i stugan efter dubbla timslånga partier Trivial Pursuit. Jag saknar hans röst när han talar med sig själv eller med min hund, när han trodde att jag inte hörde på. Och jag sörjer att han aldrig fick träffa min son.

När jag skriver detta inser jag att det finns så mycket att berätta om dessa två människor. Jag har ju bara skrapat lite på ytan, och ändå inte fått sagt det som behövs för att teckna deras porträtt rättvist.
De hade båda en massa egenskaper som var fantastiska, och de lyckades tillsammans uppfostra totalt fyra barn (lite blandat plastbarn och egna) som allihop har blivit riktigt välartade (om jag får säga det själv). De hade också en massa dåliga egenskaper, naturligtvis. Och jag är en frukt av alltihop.

Jag kanske får tillfälle att återkomma med historier om mina föräldrar, jag hoppas det, men för dagen räcker det så här.

Over and out. For now.

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s