Vänta bara II

Jag skrev för ett tag sedan om “Vänta bara!”-människorna, de som vad man än tar sig för tror sig veta något om livet och världen som jag ännu inte vet, och som tror sig veta vad som väntar just mig och hur jag då kommer att reagera.

Jag har nu, med litet barn i min närhet, stött på en variant av dessa “Vänta bara!”-människor, en variant som gör att jag nästan ger upp. Jag orkar inte. Jag får ångest och vill bara sätta mig ner och somna in. Jadå, jag vill naturligtvis göra processen kort med dem, men jag känner att jag inte riktigt orkar.

“Vänta bara!” har dessa tråkigt överlägsna människor sagt och lett i alla år. OK, jag väntar… Nu har jag ett barn. Han sover, äter, bajsar och skriker lite. Det är tidiga morgnar och sena nätter, det är glädje och skratt och jobb och utschasning. Precis som jag trodde. Det är extra jobbigt ibland, och då vågar jag mig på ett litet torrt gnällande, eller möjligtvis mer ett Facebook-status-konstaterande. “Nu är det lite jobbigt, vi har inte sovit mer än 30 minuter i natt, bara ätit en smörgås på fyra dygn och allt är upp och ned.” Man skulle ju då kunna tro att dessa “Vänta bara!”-människor skulle sätta sig ned med ett mysigt leende och nicka nöjt och säga “Vad var det jag sade?”. Icke. De säger… “Vänta bara!”

Vänta lite nu, tänker en naturligt ifrågasättande människa. Vad ska vi nu vänta på? Vi har ju väntat, och nu har vi väl kommit fram till det där som vi väntade på? Finns det mer? Var inte detta det vi väntade på?
Nej.

“Åh, dessa newbieföräldrar som beklagar sig över att de inte har tid och ork. Vänta bara tills ni har två barn!”
”Åh, blöjbajs och lite mjölkkräk från en stillaliggande liten parvel… Vänta bara tills barnet vuxit, springer omkring, blir magsjuk och får öroninflammation!”

Det är här jag inser att jag aldrig kommer att nå upp till den oerhörda visdom och erfarenhet som “Vänta bara!”-människorna uppnått. Jag är för alltid förpassad till att harva omkring i deras kölvatten.
Det är här mitt lite trötta suckande över dessa omedvetet självgoda och tråkiga människor övergår i apatisk antipati. Jag har blivit en smula bittrare. Tack!

Annonser

Skriv gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s